Lammingshjelp fra Sverige

Jag tror att alla mer eller mindre har en bucket list över saker man vill uppleva/ prova på i livet.
På min lista har ett av dom översta önskemålen varit att hjälpa till vid en lamnings period.
Nu när jag då skulle bocka av min lista så var det redan självklart vem jag skulle fråga ifall jag kunde hjälpa till under lamnings perioden och det var hos Fam Sand.

Jag mailade Jon och Torunn för att fråga ifall där fanns möjlighet för mig att hjälpa till och det fanns det.
Vi bestämde att jag skulle komma upp och hjälpa till i 14 dagar och den 20 april styrde jag bilen mot Norge.
Jag hade med mig alla mina hundarna upp eftersom även Kalle skulle komma och hjälpa till men han tog flyget några dagar senare.
Jag var framme hos Fam Sand kl 8 den kvällen.
Än en gång välkomnades jag av deras hjärtliga bemötande och jag känner en otrolig tacksamhet över att det är just här jag ska hjälpa till i två veckor.

Idag var det så lyckligt att även Alex och Sofie var här. Tjejerna hade redan hjälpt till några dagar i lamningen men dagen efter jag anlände skulle dom iväg igen för att hålla kurs.
Precis i början när vi inte pratat på länge så kan det bli lite språk missförstånd. Jon måste vänja sig med min kanske något grova skånska och jag med Jons sjungande Norska. Det blev naturligt att Alex och Sofie introducera mig i lamningen men även dom hade roligt åt min dialekt!
Alex har jobbat många år både i Skottland och hos fam Sand med får och i lamningar så hon är väldigt erfaren sedan att hon har en ängels tålamod kändes tryggt!


Eftersom min största uppgift skulle vara att sköta lammen så fick jag under denna kväll lära mig bl.a hur koppelammen ska matas, hur jag blandar maten, vilka ska ha råmjölk, vilka ska ha vanlig, hur ser en mätt lammunge ut, när skulle jag sätta röd lapp på boxen för att visa att detta lamm måste ha mera tillsyn, ben som måste spjälas m.m
Jag var även med om mina första födslar denna natt. Jag fick känna hur det skulle kännas när lammet låg rätt, lära mig att se hur lammet skulle ligga när allt var normalt och t.o.m hjälpa till vid födseln.
Gud i min himmel vad det snurrade i mitt huvud SÅ MYCKET att hålla reda på!!
När jag lade huvudet på kudden den natten somnade jag nog innan ögonen stängts.

Dag två började som varje dag med en mysig frukost tillsammans där planer lades upp vad som skulle hända under dagen.
Idag var första dagen jag gick bredvid Jon för att lära mig mera om lamningen.
Jag har absolut ingen erfarenhet om lamning eller djurfödslar så det kändes som jag kastades ut i det totala okända.
Jon är en fantastisk läromästare även han har ett lugn och förståelse utöver det vanliga. Denna dagen fick jag prova på att hjälpa till vid vanliga födslar och även vid komplicerade. Jon lärde mig att kunna se när något inte stämde och ibland var man tvungen att känna efter i tackan hur lammen låg. Oftast när man hade känslan att något var tokigt så var det att ett lamm låg fel och man behövde lägga det till rätta och hjälpa till att dra ut det.
När vi gick in till lunchen frågade Jon mig hur jag ville jobba då vi aldrig pratat om hur vi skulle lägga upp arbetstiderna. Jag var där för att hjälpa till så mina enda önskemål var att jag fick ta en timmes promenad med hundarna och försöka hinna med att träna dom varje dag sedan kunde jag jobba när som. Vi kom överens om att jag kunde gå och träna med hundarna under dagen när det passade. Jag började vid ca kl 8 på morgonen och slutade vid kl 12 på natten om ingen tacka höll på att lamma för då fick jag vara uppe till Alvidas kom kl 01 30.
Dom första dagarna trodde jag aldrig jag skulle överleva …. jag är van vid att arbeta mellan kl 07-16 fem dagar i veckan och nu var det lite mer timmar om dagen plus 7 dagar i veckan.
Varje kväll trodde jag att jag aldrig skulle komma upp dagen efter och jag har nog aldrig sovit så djupt som jag gjorde dessa nätter!!! Det som var jobbigast var nog att jag kände mig väldigt osäker i början, kändes som att mina beslut kunde vara beslut mellan liv och död!
Dom första nätterna jag var ensam var det jobbigast MEN Jon litade väl på mitt omdöme och sa att var jag det minsta osäker skulle jag bara springa in och hämta honom. Dagarna gick och jag började känna mig mer och mer trygg i min uppgift och ifrån att jag aldrig trodde jag skulle klara av 14 dagar i lamningen vände det. Jag började känna känslan av att vara ”ett med fåren” eller hur man ska förklara det. Jag fick en magkänsla när något inte stämde och kunde själv ”rätta till” lammen ifall dom låg fel. Kände jag en rumpa tryckte jag bara in lammet en bit igen rättade it bakbenen och drog ut den. Kom den med bara en klöve och huvud tryckte jag tillbaka den letade upp andra benet och hjälpte den sedan ut.


Mina morgon rutiner blev att jag vaknade tog en liten promenerad med hundarna efter det gick jag in till mina små koppelamm som var lika glad att se mig på morgonen som jag dom. Lukten av den varma mjölken, ljudet när dom bräkte och höra deras smuttande på flaskan värmde hjärtat. Jag försökte även hinna med min titta över alla lamm och extra tillsyn till dom med röd lapp på boxen innan frukosten. Kl 9 var frukosten serverad och dom första dagarna när jag tyckte att det var riktigt tufft var det leendet ifrån Torunn som fick mig att ladda mina batteri igen och jag var med i matchen igen!
Efter frukost gick jag runt och tittade till tackorna, kollade ifall någon var på väg att lamma m.m. Var allt lugnt kollade man vatten koppar, halmade, mjölkade vissa tackor när lamm skulle stöd matas sedan gick man en runda till och kollade tackorna. På dagarna var det lyxigt för då var det jag, Jon och Alvidas som tittade till tackorna sedan hade jag kvällspasset, Alvidas nattpasset och Jon ifrån kl 5 på morgonen.
Varje dag som gick lärde jag mig något nytt av Jon vid lamningen och det kändes som att det var inget han inte trodde jag skulle klara av. Skulle jag ha något problem var han där och förklarade lugnt och pedagogisk så allt som känts svårt plötsligt blev väldigt lätt.


Kalle kom upp till mig veckan efter och skulle stanna ett par dagar för att också hjälpa till. Nu blev det mestadels jag som visade honom hur lammen skulle skötas och födslar fungerade. Oftast var det Kalle som fångade tackorna när det var någon vi skulle kolla och jag som kände i tackan hur lammet låg för att se ifall den behövde hjälp. Jag fick hjälp vid mina kvällspass och någon gång gick han själv ut och kollade så jag kunde vila. Bra var det på morgonen att vi var två som kunde hjälpas åt vid matningen av koppelammen då dom var många just nu.
Även denna sista veckan jag var där hade Jon och Torunn besök av vänner som ville titta på lammen och se ifall dom hade tur att få se en födsel. Jag frågade någon av barnen ifall dom ville se när mina hundar vallade och ifall dom tyckte att det var roligt även prova på att valla med Go. Detta blev väldigt uppskattat av både barnen, mig och Go. Där var en flicka som tyckte att det var väldigt roligt och hon verkade förstå ganska fort vad det gick ut på. När jag sa att hon skulle kommendera Go så gör Go precis vad hon säger!!! Känslan när någon annan blir så euforisk av att kunna få hunden att göra som hon vill får tåren att komma i mitt ögat. Jag vände mig direkt till Torunn och när våra blickar möttes så log vi båda två för hur häftigt är det inte att en liten tös kommer in och ”kör min hund” och Go gör som hon säger!
Kalle flög hem på tisdagen medan jag stannade till fredagen innan vi körde hem.
Dessa sista dagar fick många blandade känslor. Jag hade jobbat in mig i mina nya arbetstider och det funkade kanon, kände mig trygg i mina uppgifter och njöt varje dag, varje måltid var så energirik för man blir så upprymd när man sätter sig till bords med fam Sand där vi hade många goa skratt MEN mest av allt kände jag en stor saknad av att lämna Torunn och Jon. Detta var inte bara att hjälpa till vid lamningen utan dom öppnade sitt hjärta och hem för mig och deras genuina snällhet är så fantastisk. Bara ett exempel var när Kalle kom och hälsade på då var han lika hjärtligt välkommen som jag. Sedan det här med att hundarna också var välkomna att bo inne…. Jon jag frågade faktiskt Torunn om det var ok hi hi hi….

Tack Torunn och Jon för två fantastiska veckor tillsammans med er!
Jag kommer länge att le när jag tänker på hur jag en helt vanlig tandtekniker kastas ut i värsta lamningsperioden hos er och överlevde med en erfarenhet som är genuin.

Advertisements